Tankar under promenaden.

Den här promenadvägen går vi nästan varje dag, året om år efter år, min älskade hund och jag. Han blir tio år i november så det har blivit många vändor.

Vi går förbi den här gamla ladugårdslängan som är uppmurad av slaggsten. Från början när vi gick här var taket trasigt och förfallet gick därför snabbt, hela överdelen med takstolar och pärttak är nu borta. 

Även mellanväggarna har gett vika och idag finns inga rester kvar av bås eller annan inredning.

Stenväggarna har börjat rasa och naturen tar över mer och mer.

Det är vackert men tragiskt.

Så kommer mina tankar. Om jag tagit med mig några stenar varje gång jag gått förbi under mer än tio år, hur mycket av byggnaden skulle finnas hemma hos mig då? Skulle jag ha ett lagom stort orangeri med dessa vackra stenar? 

Är det stöld att ta lite då och då? Är det stöld att ta något som ingen bryr sig om?

Jag vet att det är så, jag äger inte denna ruin. Så synd att det inte stod på min gård, jag skulle ha uppskattat och räddat det som fanns kvar. Jag skulle ha ett jättestort orangeri! I min fantasi är i alla fall ruinen min!

Här är marken vit igen men fåglarna vet att det vår, jag hör massor av fågelkvitter.

Ha det bra goa vänner,

Cia